Sagan om ringen – J.R.R Tolkien

 483 sidor

Fantasy

Utkom första gången 1967

AWE/GEBERS

---

Jag började läsa denna bok med mycket höga förväntningar. Liksom hallå, det är ju sagan om ringen! Den mest lästa, älskade och välkända fantasy boken någonsin! Det måste ju vara en helt fantastisk bok, eller hur? Nej.

Detta var en oerhört långsam bok, varje sida var seg och långtråkig. Även när det hände spännande saker, som tex strider, kändes det som om jag kämpade mig fram genom en seg gegga. Jag var så urless på denna bok redan 50 sidor in och det enda som fick mig att fortsätta läsa den var det faktum att det var ”Sagan om ringen”. 

Det enda som händer i hela boken är att dom är ute och reser, möter monster och faror men klarar sig sen iallafall. Ibland stannar dom till i en stad och pratar med lite personer, men fortsätter sin resa en viss tid senare. 

En annan sak jag fann frustrerande var alla dessa namn!! Herregud, vad namn det fanns! I vanliga fall har jag inga problem med att hålla koll på karaktärer och platser (läste ”Sagan om eld och is” utan problem!)med detta var en riktigt utmaning! Speciellt platserna och personerna med snarlika namn var extra krångliga för mig att greppa. Och av någon irriterande anledning fanns endast ytterst få av platserna markerade på kartan! Jag tycker mycket om att studera kartorna i böcker och följa karaktärernas resa, men i denna bok hade jag sällan någon aning om vad ”brödraskapet” befann sig! 

I sista halvan av boken talade dom ofta om ”Minas Tirith”. Jag hade inte en susning om vad Minas Tirith var. En plats visste jag, men var det en stad, ett slott, ett berg eller en ås? Ingen aning! Jag var tvungen att googla och för mig är det ett ganska starkt tecken på att boken var 1) ointressant 2) svårförstådd om man måste googla saker för att förstå. Det är i och för sig mycket möjligt att jag bara missade beskrivningen av Minas Tirith men jag borde ändå kunnat lista ut vad det var när jag fortsatte läsa. Guess not.

En sak som gjorde boken mer uthärdlig var karaktärerna. Vissa var helt underbara. Jag älskade Sam Gamgi över allt annat, hans godhjärtade och lojala natur lyste upp hela romanen.

 

Så för att sammanfatta;

Sagan om ringen är välkänd och älskad över hela världen men jag förstår inte varför, eftersom jag endast uppfattade den som långsam och onödigt komplicerad.

Fjärde riket – Maria Nygren

Jag älskade denna bok, hamnar lätt på min top 10 lista!

 

393 sidor

Barm/ungdom

Utkom första gången 2013

Bonnier Carlsen

LITE SNABBT VAD BOKEN HANDLAR OM:

Blenda börjar på en ny skola och upptäcker snabbt att skolan styrs av en tjej som heter ”Hedvig”. Hedvig är skolans drottning och styr med järnhand. Alla är lyder henne, till och med lärarna. Hedvigs bästa kompis är en tjej vid namn ”Penny”. Penny härmar Hedvigs varje rörelse och drömmer om att bli som henne. 
På sin första dag i skolan blir Blenda, ofrivilligt, vän med Lena-Stina Dahl (som kallas för LSD). LSD är en ensam, omtänksam plugghäst som har lätt för att sprida kärlek och för att tycka om folk. Tillsammans bestämmer sig Blenda, LSD och Penny för att störta Hedvig och göra skolan till en bättre plats. För att göra detta studerar dom Hitler och lär sig hur han gjorde för att ta kontroll över Tyskland. 

Jag avgudar den här boken. Har svårt att finna något som jag ogillar med denna bok, vilket säger ganska mycket eftersom jag vanligtvis är ganska svårflörtad när det gäller böcker. Detta är nog den mest verkliga beskrivningen av hur det är att vara ung som jag läst på mycket länge. Uppfriskande. I vanliga fall avskyr jag klichén med att skolan har en ”drottning” eller ”kung”. Jag har har läst, hört och sett detta några gånger och det stör mig eftersom det aldrig stämmer överens med verkligheten. I alla fall inte vad jag har upplevt. Men denna bok var annorlunda, hela ”skolan har en drottning” grejen funkar otroligt bra. En sak jag tänkte på var att man verkligen fick se Hedvigs makt demonstrationer. I andra liknande böcker kan det ofta hända att skolan har en härskare som aldrig visar att hen härskar eller styr. 

Karaktärerna är underbart skrivna och väldigt originella. Tror inte att jag någonsin har läst om liknande karaktärer. Möjligen är LSD och Hedvig lite vanligare karaktärs typer men dom är ändå inte tråkiga på något sätt. (Förstår ni hur jag menar med karaktärs-typer? LSD är den snälla, blyga utstötta pluggisen och Hedvig är den jätte vackra populära tjejen) Ingen i boken är 100% lycklig utan alla har något som tynger dom. Jag tyckte verkligen om att läsa Hedvigs perspektiv, hur det kändes att bli utsatt för allt detta. 

Slutet var också otroligt bra (känns som jag inte gör annat än att prisa denna bok, haha) Jag satt där och tänkte ”Hur tusan kommer detta sluta? Hur tusan kommer Maria Nygren att reda upp den här röran?” och jag tycker faktiskt hon gjorde det bra. Inte det mest fantasifulla sättet kanske, men ändå bra. Tycker också om en parallel Maria Nyberg gjorde till Hitler i slutet, när en av karaktärerna barrikaderar in sig själv medan en stor arg folkmassa står utanför. Jag jämförde denna scen ganska mycket med när Hitler gömde sig i bunkern strax innan han begick självmord. 

Snabb sammanfattning:

Fjärde riket är en underbar bok. Huvudpersonerna är Blenda, LSD, Penny och Hedvig. Karaktärerna är fantastiska och historien är något jag aldrig läst förut.

Jag önskar att denna bok kunde översättas till engelska omedelbart bums för resten av världen måste, måste!, läsa detta mästerverk. 

OM DU JOBBAR INOM PUBLISHING SE TILL ATT DENNA BOK KÖPS OCH ÖVERSÄTTS SNABBT SOM TUSAN FÖR RESTEN AV VÄRLDEN BEHÖVER DENNA BOK.

Minecraft: block, pixlar och att göra sig en hacka – Daniel Goldberg

231 sidor

Non-fiction

Utkom första gången 2012

Norstedts

---

Recension:

Jag måste erkänna att jag har mycket begränsade erfarenheter av non-fiction böcker men jag tänkte skriva denna review ändå!

Jag har spelat minecraft många timmar även om jag inte alls spelar lika ofta nu som jag brukade. Denna bok rekommenderades till mig av en vän som är mycket duktig på minecraft och spelar ofta. Jag hade nog inte lånat den om han inte hade pratat om den! Jag är mycket glad att han gjorde det!

Boken handlar om Minecraft, Minecraft skapare Markus ”Notch” Persson, företaget Mojang och även lite om gaming historia och kultur. 
Jag vill börja med att tala om att jag verkligen tyckte om denna bok. Den var underhållande och lättläst. Sidorna riktigt flög fram och hipps vipps hade man läst 50 sidor utan att märka det! Jag njöt verkligen av det lättsamma sättet att skriva, med små hintar och lustigheter här och där. Boken kändes mycket trovärdig och jag stötte aldrig på något som verkade konstigt eller mystiskt. 
Den hjälpte mig inse vilket världsfenomen Minecraft har blivit och lärde mig lite om MinecraftEDU som jag inte ens visste fanns! Mycket spännande! Boken gav mig också stor insikt i hur spelindustrin ser ut, något jag aldrig ens tänkt på förut! Jag fann kapitlerna som handlade om spelindustrin mycket intressanta!
Jag har också fått en brinnande lust att börja göra egna spel! Det verkar mycket svårt och mycket krångligt men boken får det verka så skojigt att jag nästan måste prova!
Jag gillade även hur dom olika anställda på Mojang presenterades i boken. Några rader för att berätta vem dom var, hur dom kom i kontakt med Minecraft och vad dom jobbade med på Mojang.

Men självklart, eftersom jag är en ganska kritisk läsare, hittade jag några saker som jag gillade lite mindre. 

Till exempel stod det någon gång i boken att ”poängen” med Minecraft var att bygga, och jag håller inte riktigt med. Visst, att bygga är hela poängen i creative mode, det kan jag hålla med om utan problem. I survial mode är det mycket viktigt att bygga ett hus att gömma sig i under natten men jag måste påpeka att det finns tusentals servrar som endast är PvP (player vs player) där enda målet är att döda och besegra andra spelare. I boken får man ibland vibben av att det enda målet med minecraft är att bygga storslagna byggnader, vilket enligt mig inte stämmer.

Sen kan jag tycka att alla indiespel makare framställs lite som ”the good guys” och företag som Zenimax målas upp som skurkar. Jag hade ändå tyckt om att se saker från lite andra vinklar.
En annan sak jag funderade över var denna boks målgrupp. Boken är skriven på ett väldigt lätt och förklarande sätt. Alla spel, developers, spelstudios, begrepp och fenomen som nämns förklaras noggrant och enkelt så att alla kan förstå. Det är självklart bra, men fick mig att fundera över denna boks målgrupp. Jag skulle tro att dom flesta som läser denna bok redan är bekanta med spel och minecraft och när allt förklaras i detalj undrar jag om denna bok egentligen skrevs för föräldrar med barn som spelar minecraft. Jag fick en bild av att denna bok var lite riktad mot mamman eller pappan som inte förstod vad deras dotter eller son sysslade med när dom satt framför datorskärmen.
Boken innehöll också ganska mycket namn och vissa personer som nämndes dök inte upp förrän i slutet och vissa dök aldrig upp igen över huvud taget. Men detta var inte något som störde mig särskilt mycket, jag är ganska van med att hålla koll på namn.

En kort sammanfattning:

Jag tyckte mycket om denna bok. Den var underhållande och jag skulle absolut rekommendera den om du är intresserad av Minecraft och Minecrafts historia! Den hade några brister men var ändå en bra bok.

Min morbror trollkarlen – C.S Lewis

---

Jag har under lång tid tänkt läsa Narnia böckerna och jag måste säga att det var inte som jag hade väntat mig! Jag trodde jag skulle möta dom fyra syskonen som jag sett i filmerna och blev verkligen glatt överraskad när det inte var så!

I denna bok följer vi Polly och Digory, två barn som tack vare Digorys morbror luras/tvingas iväg till en annan värld. Där möter dom en fasansfull och mäktig drottning som ödelade hela sin värld. Hon följer med barnen tillbaka till London där hon hotar att ta över hela världen och förslava alla människor. 

Detta var en mycket spännande bok och det spelade ingen roll att den egentligen är menad för yngre barn, jag njöt för fulla drag! Handlingen var inte helt unik, men det gjorde mig ingenting. 

Det enda jag inte gillade med denna bok var faktiskt att huvudpersonerna, Polly och Digory. Jag kunde inte låta bli att bli väldigt irriterad på dom båda, av helt olika anledningar. Digory var den busiga, utåtriktade pojken som tyckte om att upptäcka saker och ta risker. Polly var den snälla, kloka och ordentliga flickan som rådde Digory att inte göra alla dom tokiga grejerna. Såklart lyssnade han inte. 
Dessa två karaktärer är så typiskt stereotypa att jag nästan blev galen. Okej okej, snäll ordentlig flicka. Okej okej, busig och stojig pojke. Finns det inget mer? 
Jag tycker också att Polly var en ganska värdelös karaktär. Digory hade egentligen kunnat gått på alla dessa äventyr helt själv. Polly följde bara med, utan att någonsin föra historien framåt eller göra något viktigt. Hon bara hängde på som en tyst följeslagare medan Digory gjorde allt. Jag ville nästan slå till henne och skrika ”GÖR NÅGOT DÅ!” Tyvärr tror jag inte det skulle påverka historien särskilt mycket 😉

Dock fanns det andra karaktärer som jag verkligen ÄLSKADE! Kusken var en sån underbar människa, jag gillade honom mycket. Han var så snäll och godhjärtad och när allt var som mörkast försökte han fortfarande se det ljusa och göra det bästa av situationen. 
Aslan var också en bra karaktär. Jag gillade verkligen att man aldrig fick reda på vilket kön hen hade. (Tror jag. Det kanske man gjorde bara att jag inte märkte det, haha!) Jag har ju, som sagt, sett filmen så jag var lite fast med Aslans djupa, manliga röst från filmerna. Det var inte förrän senare i boken som jag insåg att Aslan egentligen kunde vara en kvinna, eller helt könsneutral. Tummen upp för könsneutrala karaktärer i barnböcker! 

Jag gillade också morbrorn (även om han var lite av en dickbag) Och dom underbara djuren som försökte plantera honom! Ojojoj, vad jag skrattade!

C.S Lewis humor är verkligen speciell och sätter stämningen för hela boken. Små lustigheter här och där som lyser upp hela historien! (Favorit exemplet måste vara när djuren kallar farbrorn ”Konjak” för det är det ordet han säger mest, haha!)

SANMMANFATTNING:

Underbar barnbok. Spännande, något ooriginell historia som funkade ändå. Huvudpersonerna Polly och Digory var hopplöst tråkiga och stereotypa. Kusken och Aslan var underbara karaktärer som jag älskade fullhjärtat. C.S Lewis har en underbar, diskret humor som jag älskade.

Rekommenderar absolut för er som vill connecta med ert inre barn ^.^

---