Vindens namn

391 sidor

Fantasy

Publicerades 2011

Ponto pocket

---

Ni vet den där svinjobbiga frågan som inte har något svar, men som alla älskar att ställa; vad är din favoritbok?

Well, i åratal har jag artigt svarat att jag inte kan välja en, för jag älskar helt enkelt för många böcker, men om personen i fråga fortsätter att fråga brukar jag svara ”Vindens namn” av Patrick Rothfuss. Men så för några månader sedan insåg jag att det var en hel evighet sedan jag faktiskt läste boken. Jag måste erkänna att jag var lite rädd för att läsa om denna bok, jag fruktade att jag hade ändrat smak eller byggt upp hur fantastisk den var i mitt minne eller att den skulle visa sig vara helt barnslig.

Ingen av dessa rädslor var befogade.

Jag älskade den (surprise surprise)

Jag älskade Kvothe, jag älskade hur smart han var, hur vitsig han var, hans hår och hur han tänker. Jag älskade hur han hanterade sorg och hur han alltid klarar sig i slutändan. Jag älskade honom när han var rädd och jag älskade honom när han utförde onödiga hämnder (tänker speciellt på Pikes leksakshäst) Jag älskade Kvothes relation till musik och till historier. Jag ÄLSKADE(!!) Abenthy och Kvothes föräldrar. (Okej, ni fattar grejen. Jag älskade Kvothe)

Sättet som Patrick Rothfuss berättar denna historia är fantastiskt. Makalöst. Varje kapitel är en bragd och i sin helhet är Vindens namn en storartad berättelse som fångar en med storm.

Tyvärr är ju jag en väldigt petig läsare och sällan är allt frid och fröjd. Exempelvis tycker jag att början på denna bok är urkass. Jag försökte uttrycka det där lite smidigare, men det gick inte. Början är helt enkelt urkass. Den är långsam, svår att förstå och har en ton av berättade som jag inte uppfattade i resten i berättelsen. Man pratar om tre olika typers tystnad, men ingen av dom tystnaderna är bara avsaknaden av ljud utan dom är något annat – insert deep mening here -. Boken jag älskar, den börjar runt kapitel 8. Allting innan kan man skumläsa (Speciellt det första kapitlet, herregud vilket dravel) Men samtidigt tycker jag att dom första kapitlerna ger en fin grund till resten av historien, man får lära känna Kvothe och vart han kommer hamna. Vindens namn är ett äventyr av episka mått, och den början som den har gör så att man har en grund att stå på. Man vet vart Kvothe kommer hamna i slutändan, på ett värdshus i ingenstans, och det är resan dit som är äventyret.

Sen ska jag också passa på att tala om att jag tyckte valuta systemet i Kvothes värld var urkasst förklarat. Silverpenningar och järnflisor och talentar plus en drös andra pengavarianter som jag aldrig lyckades lista ut.

Sen ska jag också tillägga att jag var väldigt, väldigt nära att börja gråta när jag läste denna. Kommer inte avslöja när, bcs spoilers, men woah. It was sad stuff.

Efter att ha läst om denna fantastiska bok kan jag konstatera att den fortfarande förtjänar sin plats som min ultimata favorit.

Jag ger dig solen – Jandy Nelson

320 sidor

Ungdomsbok

Publicerades 2014

Gilla böcker

---

Phew. Läste ut denna fantastiska jävel imorse, och spenderade timmar efter det med att stirra tomt framför mig och skvälpa i mig te, och försökte hitta meningen med livet nu när denna underbara bok var utläst!.. Okej, jag överdriver. Men jag behövde verkligen tänka igenom denna bok bigtime! Håller fortfarande på att tänka igenom den om jag ska vara ärlig.

Boken handlar om Noah och Jude (och man upplever även boken från båda deras perspektiv), dom är tvillingar och väldigt artsy båda två. Jag kan typ inte ens beskriva handligen i denna bok! Noah och Jude är båda två ganska tillrufsade/olyckliga/bedrövade/trasiga och stora delar av boken handlar om hur dom försöker hitta sig själva, lösa sina problem och härda ut vardagen.. typ. GAH JAG KAN VERKLIGEN INTE BESKRIVA HANDLIGEN OCH JAG TROR VERKLIGEN ATT DET VORE BÄST OM DU BARA BÖRJADE LÄSA DENNA BOK UTAN ATT VETA NÅGOT, FÖR DET ÄR DEN TYPEN AV BOK SOM BÖR UPPLEVAS OCH INTE ÅTERBERÄTTAS OKEJ? (cheesus Ina, lugna ner dig.)

Karaktärerna i denna bok var alla helt underbara och otroligt välutvecklade. Varenda en. Man fick verkligen en bild av hur dom alla var, men denna bild ändrades ständigt och man upptäckte hela tiden nya saker om personerna.

OCH DENNA BOK GAV EN ALL THE FEELS, som vi säger i fandomspråk. Den var känslosam. På loppet av 6 sidor kunde jag gå från generad, till lycklig, till hjärtekrossad till hoppfull.

Språket var så fint, så himla fint. Sprängfyllt med metaforer som inte är ett dugg snobbiga utan bara meningsfulla och skapar stämmning. Tex kallar Noah sin far alltid för kronärtskocka, och jag vet inte hur men man förstår verkligen hur han menar.

Nu vill jag inte alls påstå att denna bok var felfri, och eftersom jag är så oerhört petig fanns det även några saker jag lade märke till. Tex tyckte jag ibland att historien hoppade i tiden lite för mycket så att det blev svårt att få en klar upfattning om vad som hade hänt ännu och ibland kunde jag tycka att karaktärerna verkligen behövde en liten paus, hahaha.

Men saken är denna, vilket är helt nytt för mig, att jag lägger märke till dom ”irriterande” sakerna men jag blir inte irriterad av dom.. If that makes sense. Jag ser att dom finns där, men dom stör mig inte som dom alltid gör annars. Vilket för mig är ett (fantastiskt) helt nytt sätt att uppleva en historia. Istället märker jag momenten som skulle störa mig i vanliga fall men bara anser att dom skapar stämning, ro och känslor. Jag hoppas och ber att detta håller i sig, jag vill inte vara en så fisig läsare och jag hoppas att detta mer avslappnade lässätt håller i sig.

JAG REKOMMENDERAR VARMT DENNA BOK, OCH NU NÄR DET PRECIS HAR VART JUL KANSKE DU HAR FÅTT NÅGRA PRESENTKORT PÅ AKADEMIBOKHANDELN OCH DÅ ÄR DET JU ETT UTMÄRKT TILLFÄLLE ATT KÖPA DENNA ÄDELSTEN! Annars har biblioteken i mitt närområde iallafall köpt in två upplagor av denna så det är bara att reservera! GRATIS BÖCKER TILL FOLKET! HURRA!

Rör mig inte – Tahereh Mafi

303 sidor

Ungdoms dystopi.

Publicerades för första gången 2011.

B Wahlströms

---

Så okej, jag tyckte denna bok var ganska.. Meh.

Den handlar om Juliette, en tjej med dödlig beröring. Boken börjar med att Juliette befinner sig i en cell, men plötsligt kliver en pojke vid namn Adam in i hennes cell.. And shit goes down, typ.

KARAKTÄRERNA
Det fanns tre stora karaktärer i denna bok, Juliette, Warner och Adam. Jag tyckte egentligen bara om Warner. Jag tyckte han var intressant och en typ av karaktär man inte stöter på så ofta. Adam och Juliette, å andra sidan, var totalt supertråkiga. Helt vanliga YA dystopian teenagers. Dom hade inga framträdande karaktärsdrag, iallafall inte som jag kunde uppfatta.

SKRIVANDET
Boken var skrivet på ett mycket, mycket enkelt sätt. Så enkelt att det nästan kändes barnsligt. Stor del av boken handlar egentligen bara om att Juliette beskriver Adam. Adams hår, Adams sätt att se på henne, Adams ögon, Adams röresler, Adam, Adam, Adam. Ständigt pratar hon om Adam. Det blev snabbt irriterande, men övergick sedan till att vara ganska komiskt.
Något som jag dock tyckte om var den genomstrukna texten . Här och var finns det undermedvetna tankar som är genomstrukna. Det var intressant och nytt, förde tankarna till Stephen Kings Carrie. Ibland tyckte jag dock att det var överflödigt, tryckte upp informationen i ansiktet på en och gjorde så att man inte fick läsa något mellan raderna. Tahereh Mafi lägger också stor vikt vid beröring, jag antar att det är en av bokens största teman. Det pratas ofta om hur Juliette vill känna beröring, om hur hon vill känna någon röra henne.

Det var egentligen allt jag hade att säga. Skulle inte rekommendera denna bok, den var ganska tråkig och ganska barnslig.

Maze runner: I dödens labyrint – James Dashner

368 sidor

Ungdomslitteratur – Science fiction – Dystopian

Publicerades först år 2009

Bokförlaget Semic

---

Okej, jag tycker denna bok var URKASS och jag förstår inte varför folk tycker så mycket om den. *Några mindre spoilers*

Boken handlar om Thomas som en dag vaknar upp i en labyrint med minnesförlust. I labyrinten finns också massa andra tonårspojkar. Tillsammans lever dom i labyrintens mitt och försöker hitta en väg ut.

Okej, först och främst – KARAKTÄRERNA
En bunt irriterande, elaka, småsinta, tonårspojkar. (med betoning på irriterande!) Dom var asjobbiga, hela bunten. Huvudpersonen Thomas var din vanliga, tråkiga huvudkaraktär. Modig, stark känsla för vad som är rätt och fel, lojal, smart och vältränad. Tack och lov hade han åtminstone en negativ egenskap;
Han var nämligen manipulativ (Iallafall i början av boken)
Thomas har en vän vid namn Chuck. I en scen lyckas Thomas övertala Chuck att stjäla mat åt honom från köket. Fan, Chuck skalar till och med morötter åt Thomas trots att han är rädd för att bli påkommen.
Thomas lyckas även vid flera andra tillfällen påverka mer erfarna labyrint bor att göra precis som han vill. Thomas fjäskar in sig hos en av ledarna, Newt, och använder sedan honom för att få resten av pojkarna att göra precis det Thomas vill.

Bör också tillägga att ALLA karaktärerna kunde vara riktigt elaka då och då.

Thomas ställer mycket frågor, och i början var detta ganska komiskt och gav honom mer personlighet men det blev snabbt irriterande. Alla andra karaktärer vägrar svara på hans frågor så Thomas spenderade mestadels av tiden med att hålla sina frågor inne, och alltid skulle författaren James Dashner beskriva detta. Meningar som ”Thomas nickade, fast det kliade i hela kroppen av lust att ställa frågor” förekom HELA TIDEN. För mig är detta ständiga frågande ett tecken på dåligt skrivande, att författaren inte kan bygga upp sin värld detaljerat utan att huvudkaraktären ständigt måste fråga om allting.

Okej, låt oss snacka lite om den enda kvinnan i hela jävla boken! (Snacka om att denna bok inte klarar bechdeltestet)
Har någon här hört talas om ”The Smurfette Principle”? Inte? Det är ett begrepp som används för att beskriva den enda kvinnliga rollen i en grupp av män. Uttrycket fick sitt namn från Smurfarna, där det finns Gammelsmurf, Latsmurf, Starksmurf osv osv och den enda kvinnan är Smurfan. Det är inte annorlunda från denna bok, här har vi smarta Thomas, hjälplösa Chuck, djärva Minho, ledare Alby, vänliga Newt och så har vi Teresa. Ständigt skrikade Teresa. Seriöst, hon skriker hela tiden. Jag vet inte hur, med det känns mycket tydligt att denna bok är skriven av en man. Teresa framhäver ofta sin kvinnlighet genom att fälla kommentarer om sin kvinnliga visdom eller genom att kalla Thomas för sin riddare eller prata om deras förhållande osv osv. När hon först presenteras i historien för pojkarna denna dialog;
”‘En tjej?’
‘Pax för henne!’
‘Hur ser hon ut?'”

(Lägg märke att det enda killarna bryr sig om är att ha sex med henne och hennes utseende)
Det visar sig senare att Teresa är medvetslös (Thomas kallar henne i tanken halvdöd) Men detta hindrar inte killarnas sexism;
”‘Vem sa att Clint skulle få första thing på henne?’ skrek någon ur hopen. Flera höga skratt hördes. ‘Jag är tvåa!'”
Vidrigt.

På tal om dåligt skrivande, minnesförlusten var jättekonstig/jättedålig. Alla pojkarna (och Teresa) i labyrinten lider av minnesförlust, men det är inte så att dom glömmer allt från sitt liv innan labyrinten utan dom minns fortfarande vissa saker. Dom minns inte vilka deras föräldrar är, men dom vet att dom måste ha föräldrar. Dom vet att när man en gång har lärt sig att cykla glömmer man inte hur man gör, men dom minns inte om dom faktiskt kan cykla eller inte. Det hela kändes.. konstigt. Underligt.

Kolla in det här JÄTTEKONSTIGA citatet från sid. 37.
”Han hade svårt att minnas ortsnamn eller komma ihåg länder och dess ledare, eller hur världen var organiserad.”
Så han minns inte hur världen är uppbyggd, men han minns att det finns orter, städer, länder och ledare. Är inte det exakt hur världen, åtminstone geografiskt sätt, är uppbyggt?

Ibland skrev författaren saker som ”Fast han hade så få minnen var han säker på att han just hade genomlevt sin mest traumatiska natt.” eller ”Thomas var rätt så säker på att det var det ledsnaste ansiktet han någonsin sett.” Författaren gör referenser till ett förflutet som Thomas inte minns och det störde mig enormt.

Ibland var boken otroligt långsam, och även under action scenerna fann jag mig själv uttråkad. För att vara ärlig blev boken mycket bättre i slutet, ungefär runt kapitel 37, då började det äntligen hända saker och ting. Men dom första två tredjedelarna var en långtråkig pina.

Jag avskydde denna bok. Ska omedelbart lämna tillbaka den till biblioteket så jag slipper ha saken i mitt hem.

Carrie – Stephen King

245 sidor

Skräck

Publicerades för första gången 1974

BRA BÖCKER

---

Jag tyckte att detta var en helt okej bok, varken fantastisk eller dålig.

(Orkar inte skriva en sammanfattning, vill du ha reda på vad boken handlar om får du googla, se filmen eller läsa en annan recension)

Boken innehöll många intressanta karaktärer, Carrie är ju det självklara exemplet. Men även hennes mamma var mycket intressant, önskar jag fått reda på mer om henne. Billy var också en jäkligt spännande karaktär, även om jag tycker han var lite en en sterotypisk ”badboy”

Ett stort minus när det kommer till denna bok var sättet det var skrivet på. Här och var i texten dök det upp parenteser som inte innehöll några skiljetecken eller någon vettig grammatik.
Exempel från boken:

”Carrie svalde hårt för att klara strupen och
(jag är inte rädd å jo jag är)
lyckades bara delvis.”

Förstår ni hur jag menar?
Dessa parenteser var VÄLDIGT distraherande. Nästan varje gång det kom en parentes var jag tvungen att stanna upp och läsa om meningen flera gånger. Parenteserna i sig var svåra att förstå med sin dåliga grammatik och när man pressade in dom mitt i en mening blev det oerhört krångligt att första vad som hände.
Dock borde jag tillägga att det inte bara var negativt, att använda paranteser på detta sätt var mycket intressant och det illustrerade på ett mycket bra sätt dom undermedvetna tankarna och känslorna vissa karaktärer hade. Ibland var parenteserna efter en mening och då var dom MYCKET enklare att förstå. Ibland kunde paranteserna bara innehålla ett ord, som exempelvis ”rädd” eller ”Carrie”. Då blev det också mycket enklare att hänga med.

Jag anser också att Stephen King byggde upp lite för mycket inför slut scenen. Jag fick känslan att större delen av boken bara var.. förspel (i brist på bättre ord) inför slutet och det fick mig att bara vilja stressa igenom början och mitten för att sen komma till det saftiga slutet.

Stephen King berättar också hur det skulle sluta för vissa karaktärer långt innan själva scenen utspelade sig. Jag vet att detta är en sak som författare gör då och då, men jag tycker inte om det.

Nu har jag pratat negativt om slutet så jag bör tillägga att jag faktiskt tyckte väldigt mycket om det. Det var det bästa i hela boken, oerhört spännande (men personligen tyckte jag inte att det var särskilt läskigt..)
Det var ett sånt där härligt långt slut när man verkligen får reda på vad som händer och vilka konsekvenser saker och ting får. Synd att inte fler böcker är så (Looking at you Suzanne Collins)

Sammanfattning:
Helt okej bok, intressanta karaktärer. Innehöll många jobbiga parenteser. Spännande, inte särskilt läskig. Utmärkt slut.

Finns på Adlibris för 51 kr!

Erebos – Ursula Poznanski

423 Sidor

Ungdoms thriller

Publicerades 2011

OPAL

---

Jag är förvirrad. Jag tror att jag gillade denna bok?? Fast jag vet inte? Huh?

Så okej, vi tar det från början.

Denna bok handlar om Nick. Han är en tonårspojke som går på en skola i London. Men personer på skolan börjar bete sig konstigt. Snart visar det sig att ett spel cirkulerar på skolan, det kallas Erebos. Nick får tag i spelet och börjar spela. Han faller snabbt in i ett beroende, precis som många andra på skolan också har gjort. Men spelandet går snabbt över styr och Erebos börjar ge Nick uppdrag att utföra i verkliga livet. Men uppdragen blir bara konstigare och svårare ju längre han spelar, tills han en dag får ett mycket.. farligt.. uppdrag.

Hur ska jag kunna skriva ner vad jag tycker om denna bok när jag knappt vet själv? Haha, jag får göra mitt bästa. Vi börjar med karaktärerna.

Nick var en ganska normal och ointressant huvudperson. En vänlig kille som spelar basket och lyssnar på musik. Normalduktig i skolan och är kär i en tjej vid namn Emily.
Emily var lite mer intressant, men inget unikt hon heller. Skriver poesi och har mörkt hår. Vänlig och smart.
Det fanns även en karaktär vid namn Victor som jag ÄLSKADE av hela mitt hjärta. (Okay, maybe not. Men han var en underbar karaktär!) Vill inte gå in för mycket i detalj, men han är en jäkligt smart, rolig, te-älskande typ som jag föll för i samma ögonblick som han presenterades i boken.
Nicks föräldrar var tyvärr sjukt irriterande, frånvarande och sterotypiska. Dom var verkligen ett utmärkt exempel på dåligt skrivna föräldrar i ungdomslitteratur. Dom accepterade helt att sin son spenderade timme efter timme, dag efter dag i sitt rum framför datorn. Dom verkade inte bry sig ett dugg när han missade både skola och basketträningar och dom märkte inte ens när han smög ut från huset klockan fem på morgonen. Trots deras väldigt passiva roll dyker dom ändå upp i historien då och då. Ibland knackar dom på dörren och pratar om middag, bio eller liknande. Aldrig hjälper dom till att föra historien framåt eller säger något av värde.
När Nick kom hem efter att ha spenderat en hel dag ute, från morgon till kväll, frågar dom inte vart han har varit, om han har haft kul eller vad han har gjort, som dom flesta tonårsföräldrar hade gjort. Det enda dom undrar är om han vill ha middag. Jag anser att dessa föräldrar var riktigt kasst skrivna, och jag såg dom endast som ett irritations moment. Jag tycker att Ursula Poznanski antingen kunde gjort deras roll i historien mindre (så att dom knappt fanns med i historien) eller större ( gjort dom mer välutvecklade, intressanta och realistiska). Nu befann dom sig i något slags mellanting, dom var med i historien, men dom var helt värdelösa.

I spelet Erebos fanns även VÄLDIGT många karaktärer att hålla koll på. Alla hade löjliga, påhittade namn som Drizzle, Sarius, LordNick, BloodWork osv osv. Efter ett tag blev det väldigt svårt att hålla koll på alla som finns i spelet, och när Nick försökte pussla ihop Erebos-karaktärer med människor från hans skola blev jag helt super förvirrad. För många små karaktärer att hålla koll på helt enkelt.

Okej nu till vad jag tyckte om handlingen;
Den var bra. (wow, vilken recension..)
Nej, men det var en intressant och unik handling jag aldrig läst förut. Det är sällan böcker har ett dataspels-tema och jag tyckte det var mycket intressant att läsa om. Jag är ganska dataspels intresserad själv, så jag blev omedelbart nyfiken när jag förstod att det var det boken handlade om. Andra delen av boken tyckte jag var MYCKET bättre än den första. Jag tyckte första halvan var ganska långtråkig och jag fann ofta mig själv med att tänka ”är detta allt? Är det här hela handligen?” Svar: Nej.
Boken tog en oväntad sväng och därefter blev allt mycket mer spännande. Nya, mer intressanta karaktärer presenterades (BLAND ANNAT VICTOR MIN ÄLSKLING<3), Nick börjar göra andra saker och hans syn på Erebos börjar ändras. Det var riktigt intressant att läsa hur Nick, sakta men säkert ändrar hur han tänker om Erebos. I början betraktar han det nästan lite som ett allsmäktigt spel som kan läsa hans tankar, men i slutet blir han mer logisk och jag riktigt njöt av att läsa hans resa från det ena till det andra. Det var mycket välskrivet och diskret utan att vara omöjligt att uppfatta.

SLUTET! OH HERREGUD, SLUTET!
Det var FETT SPÄNNANDE (professionellt språk i min professionella recension) och oerhört väl uttänkt! Ursula hade planterat små ledtrådar här och var i boken som sedan blev relevanta i slutet och jag ÄLSKADE DEEEET. Det kändes lite som om en helt annan värld visade i sig i slutet och allt kändes så oväntat och självklart på en och samma gång. Kändes som om Ursula verkligen visste vad hon gjorde! Slutet knöt ihop alla lösa trådar på ett utmärkt sätt. Kanske var det lite orealistiskt, men jag svalde det med hull och hår ändå.

Om detta vore en skoluppsats skulle jag här skriva ett långt stycke om hur boken är en bra representation av hur vårt samhälle utvecklas i rasande fart och vi bör se upp för teknik i framtiden. Jag skulle också blanda in lite om hur spelberoende bland tonåringar blir allt vanligare och bla bla bla. Men nu vill jag inte tänka på det underliggande temat i boken, jag vill inte heller läsa mellan rader eller skriva uppsatser om bokens mening, jag vill bara njuta av denna unika bok och skita totalt i budskapet som författaren vill förmedla.

Ha en bra dag, raringar! ❤ 🙂

Sagan om ringen – J.R.R Tolkien

 483 sidor

Fantasy

Utkom första gången 1967

AWE/GEBERS

---

Jag började läsa denna bok med mycket höga förväntningar. Liksom hallå, det är ju sagan om ringen! Den mest lästa, älskade och välkända fantasy boken någonsin! Det måste ju vara en helt fantastisk bok, eller hur? Nej.

Detta var en oerhört långsam bok, varje sida var seg och långtråkig. Även när det hände spännande saker, som tex strider, kändes det som om jag kämpade mig fram genom en seg gegga. Jag var så urless på denna bok redan 50 sidor in och det enda som fick mig att fortsätta läsa den var det faktum att det var ”Sagan om ringen”. 

Det enda som händer i hela boken är att dom är ute och reser, möter monster och faror men klarar sig sen iallafall. Ibland stannar dom till i en stad och pratar med lite personer, men fortsätter sin resa en viss tid senare. 

En annan sak jag fann frustrerande var alla dessa namn!! Herregud, vad namn det fanns! I vanliga fall har jag inga problem med att hålla koll på karaktärer och platser (läste ”Sagan om eld och is” utan problem!)med detta var en riktigt utmaning! Speciellt platserna och personerna med snarlika namn var extra krångliga för mig att greppa. Och av någon irriterande anledning fanns endast ytterst få av platserna markerade på kartan! Jag tycker mycket om att studera kartorna i böcker och följa karaktärernas resa, men i denna bok hade jag sällan någon aning om vad ”brödraskapet” befann sig! 

I sista halvan av boken talade dom ofta om ”Minas Tirith”. Jag hade inte en susning om vad Minas Tirith var. En plats visste jag, men var det en stad, ett slott, ett berg eller en ås? Ingen aning! Jag var tvungen att googla och för mig är det ett ganska starkt tecken på att boken var 1) ointressant 2) svårförstådd om man måste googla saker för att förstå. Det är i och för sig mycket möjligt att jag bara missade beskrivningen av Minas Tirith men jag borde ändå kunnat lista ut vad det var när jag fortsatte läsa. Guess not.

En sak som gjorde boken mer uthärdlig var karaktärerna. Vissa var helt underbara. Jag älskade Sam Gamgi över allt annat, hans godhjärtade och lojala natur lyste upp hela romanen.

 

Så för att sammanfatta;

Sagan om ringen är välkänd och älskad över hela världen men jag förstår inte varför, eftersom jag endast uppfattade den som långsam och onödigt komplicerad.

Fjärde riket – Maria Nygren

Jag älskade denna bok, hamnar lätt på min top 10 lista!

 

393 sidor

Barm/ungdom

Utkom första gången 2013

Bonnier Carlsen

LITE SNABBT VAD BOKEN HANDLAR OM:

Blenda börjar på en ny skola och upptäcker snabbt att skolan styrs av en tjej som heter ”Hedvig”. Hedvig är skolans drottning och styr med järnhand. Alla är lyder henne, till och med lärarna. Hedvigs bästa kompis är en tjej vid namn ”Penny”. Penny härmar Hedvigs varje rörelse och drömmer om att bli som henne. 
På sin första dag i skolan blir Blenda, ofrivilligt, vän med Lena-Stina Dahl (som kallas för LSD). LSD är en ensam, omtänksam plugghäst som har lätt för att sprida kärlek och för att tycka om folk. Tillsammans bestämmer sig Blenda, LSD och Penny för att störta Hedvig och göra skolan till en bättre plats. För att göra detta studerar dom Hitler och lär sig hur han gjorde för att ta kontroll över Tyskland. 

Jag avgudar den här boken. Har svårt att finna något som jag ogillar med denna bok, vilket säger ganska mycket eftersom jag vanligtvis är ganska svårflörtad när det gäller böcker. Detta är nog den mest verkliga beskrivningen av hur det är att vara ung som jag läst på mycket länge. Uppfriskande. I vanliga fall avskyr jag klichén med att skolan har en ”drottning” eller ”kung”. Jag har har läst, hört och sett detta några gånger och det stör mig eftersom det aldrig stämmer överens med verkligheten. I alla fall inte vad jag har upplevt. Men denna bok var annorlunda, hela ”skolan har en drottning” grejen funkar otroligt bra. En sak jag tänkte på var att man verkligen fick se Hedvigs makt demonstrationer. I andra liknande böcker kan det ofta hända att skolan har en härskare som aldrig visar att hen härskar eller styr. 

Karaktärerna är underbart skrivna och väldigt originella. Tror inte att jag någonsin har läst om liknande karaktärer. Möjligen är LSD och Hedvig lite vanligare karaktärs typer men dom är ändå inte tråkiga på något sätt. (Förstår ni hur jag menar med karaktärs-typer? LSD är den snälla, blyga utstötta pluggisen och Hedvig är den jätte vackra populära tjejen) Ingen i boken är 100% lycklig utan alla har något som tynger dom. Jag tyckte verkligen om att läsa Hedvigs perspektiv, hur det kändes att bli utsatt för allt detta. 

Slutet var också otroligt bra (känns som jag inte gör annat än att prisa denna bok, haha) Jag satt där och tänkte ”Hur tusan kommer detta sluta? Hur tusan kommer Maria Nygren att reda upp den här röran?” och jag tycker faktiskt hon gjorde det bra. Inte det mest fantasifulla sättet kanske, men ändå bra. Tycker också om en parallel Maria Nyberg gjorde till Hitler i slutet, när en av karaktärerna barrikaderar in sig själv medan en stor arg folkmassa står utanför. Jag jämförde denna scen ganska mycket med när Hitler gömde sig i bunkern strax innan han begick självmord. 

Snabb sammanfattning:

Fjärde riket är en underbar bok. Huvudpersonerna är Blenda, LSD, Penny och Hedvig. Karaktärerna är fantastiska och historien är något jag aldrig läst förut.

Jag önskar att denna bok kunde översättas till engelska omedelbart bums för resten av världen måste, måste!, läsa detta mästerverk. 

OM DU JOBBAR INOM PUBLISHING SE TILL ATT DENNA BOK KÖPS OCH ÖVERSÄTTS SNABBT SOM TUSAN FÖR RESTEN AV VÄRLDEN BEHÖVER DENNA BOK.

Minecraft: block, pixlar och att göra sig en hacka – Daniel Goldberg

231 sidor

Non-fiction

Utkom första gången 2012

Norstedts

---

Recension:

Jag måste erkänna att jag har mycket begränsade erfarenheter av non-fiction böcker men jag tänkte skriva denna review ändå!

Jag har spelat minecraft många timmar även om jag inte alls spelar lika ofta nu som jag brukade. Denna bok rekommenderades till mig av en vän som är mycket duktig på minecraft och spelar ofta. Jag hade nog inte lånat den om han inte hade pratat om den! Jag är mycket glad att han gjorde det!

Boken handlar om Minecraft, Minecraft skapare Markus ”Notch” Persson, företaget Mojang och även lite om gaming historia och kultur. 
Jag vill börja med att tala om att jag verkligen tyckte om denna bok. Den var underhållande och lättläst. Sidorna riktigt flög fram och hipps vipps hade man läst 50 sidor utan att märka det! Jag njöt verkligen av det lättsamma sättet att skriva, med små hintar och lustigheter här och där. Boken kändes mycket trovärdig och jag stötte aldrig på något som verkade konstigt eller mystiskt. 
Den hjälpte mig inse vilket världsfenomen Minecraft har blivit och lärde mig lite om MinecraftEDU som jag inte ens visste fanns! Mycket spännande! Boken gav mig också stor insikt i hur spelindustrin ser ut, något jag aldrig ens tänkt på förut! Jag fann kapitlerna som handlade om spelindustrin mycket intressanta!
Jag har också fått en brinnande lust att börja göra egna spel! Det verkar mycket svårt och mycket krångligt men boken får det verka så skojigt att jag nästan måste prova!
Jag gillade även hur dom olika anställda på Mojang presenterades i boken. Några rader för att berätta vem dom var, hur dom kom i kontakt med Minecraft och vad dom jobbade med på Mojang.

Men självklart, eftersom jag är en ganska kritisk läsare, hittade jag några saker som jag gillade lite mindre. 

Till exempel stod det någon gång i boken att ”poängen” med Minecraft var att bygga, och jag håller inte riktigt med. Visst, att bygga är hela poängen i creative mode, det kan jag hålla med om utan problem. I survial mode är det mycket viktigt att bygga ett hus att gömma sig i under natten men jag måste påpeka att det finns tusentals servrar som endast är PvP (player vs player) där enda målet är att döda och besegra andra spelare. I boken får man ibland vibben av att det enda målet med minecraft är att bygga storslagna byggnader, vilket enligt mig inte stämmer.

Sen kan jag tycka att alla indiespel makare framställs lite som ”the good guys” och företag som Zenimax målas upp som skurkar. Jag hade ändå tyckt om att se saker från lite andra vinklar.
En annan sak jag funderade över var denna boks målgrupp. Boken är skriven på ett väldigt lätt och förklarande sätt. Alla spel, developers, spelstudios, begrepp och fenomen som nämns förklaras noggrant och enkelt så att alla kan förstå. Det är självklart bra, men fick mig att fundera över denna boks målgrupp. Jag skulle tro att dom flesta som läser denna bok redan är bekanta med spel och minecraft och när allt förklaras i detalj undrar jag om denna bok egentligen skrevs för föräldrar med barn som spelar minecraft. Jag fick en bild av att denna bok var lite riktad mot mamman eller pappan som inte förstod vad deras dotter eller son sysslade med när dom satt framför datorskärmen.
Boken innehöll också ganska mycket namn och vissa personer som nämndes dök inte upp förrän i slutet och vissa dök aldrig upp igen över huvud taget. Men detta var inte något som störde mig särskilt mycket, jag är ganska van med att hålla koll på namn.

En kort sammanfattning:

Jag tyckte mycket om denna bok. Den var underhållande och jag skulle absolut rekommendera den om du är intresserad av Minecraft och Minecrafts historia! Den hade några brister men var ändå en bra bok.

Min morbror trollkarlen – C.S Lewis

---

Jag har under lång tid tänkt läsa Narnia böckerna och jag måste säga att det var inte som jag hade väntat mig! Jag trodde jag skulle möta dom fyra syskonen som jag sett i filmerna och blev verkligen glatt överraskad när det inte var så!

I denna bok följer vi Polly och Digory, två barn som tack vare Digorys morbror luras/tvingas iväg till en annan värld. Där möter dom en fasansfull och mäktig drottning som ödelade hela sin värld. Hon följer med barnen tillbaka till London där hon hotar att ta över hela världen och förslava alla människor. 

Detta var en mycket spännande bok och det spelade ingen roll att den egentligen är menad för yngre barn, jag njöt för fulla drag! Handlingen var inte helt unik, men det gjorde mig ingenting. 

Det enda jag inte gillade med denna bok var faktiskt att huvudpersonerna, Polly och Digory. Jag kunde inte låta bli att bli väldigt irriterad på dom båda, av helt olika anledningar. Digory var den busiga, utåtriktade pojken som tyckte om att upptäcka saker och ta risker. Polly var den snälla, kloka och ordentliga flickan som rådde Digory att inte göra alla dom tokiga grejerna. Såklart lyssnade han inte. 
Dessa två karaktärer är så typiskt stereotypa att jag nästan blev galen. Okej okej, snäll ordentlig flicka. Okej okej, busig och stojig pojke. Finns det inget mer? 
Jag tycker också att Polly var en ganska värdelös karaktär. Digory hade egentligen kunnat gått på alla dessa äventyr helt själv. Polly följde bara med, utan att någonsin föra historien framåt eller göra något viktigt. Hon bara hängde på som en tyst följeslagare medan Digory gjorde allt. Jag ville nästan slå till henne och skrika ”GÖR NÅGOT DÅ!” Tyvärr tror jag inte det skulle påverka historien särskilt mycket 😉

Dock fanns det andra karaktärer som jag verkligen ÄLSKADE! Kusken var en sån underbar människa, jag gillade honom mycket. Han var så snäll och godhjärtad och när allt var som mörkast försökte han fortfarande se det ljusa och göra det bästa av situationen. 
Aslan var också en bra karaktär. Jag gillade verkligen att man aldrig fick reda på vilket kön hen hade. (Tror jag. Det kanske man gjorde bara att jag inte märkte det, haha!) Jag har ju, som sagt, sett filmen så jag var lite fast med Aslans djupa, manliga röst från filmerna. Det var inte förrän senare i boken som jag insåg att Aslan egentligen kunde vara en kvinna, eller helt könsneutral. Tummen upp för könsneutrala karaktärer i barnböcker! 

Jag gillade också morbrorn (även om han var lite av en dickbag) Och dom underbara djuren som försökte plantera honom! Ojojoj, vad jag skrattade!

C.S Lewis humor är verkligen speciell och sätter stämningen för hela boken. Små lustigheter här och där som lyser upp hela historien! (Favorit exemplet måste vara när djuren kallar farbrorn ”Konjak” för det är det ordet han säger mest, haha!)

SANMMANFATTNING:

Underbar barnbok. Spännande, något ooriginell historia som funkade ändå. Huvudpersonerna Polly och Digory var hopplöst tråkiga och stereotypa. Kusken och Aslan var underbara karaktärer som jag älskade fullhjärtat. C.S Lewis har en underbar, diskret humor som jag älskade.

Rekommenderar absolut för er som vill connecta med ert inre barn ^.^

---