Jag ger dig solen – Jandy Nelson

22463882

320 sidor

Ungdomsbok

Publicerades 2014

Gilla böcker


Phew. Läste ut denna fantastiska jävel imorse, och spenderade timmar efter det med att stirra tomt framför mig och skvälpa i mig te, och försökte hitta meningen med livet nu när denna underbara bok var utläst!.. Okej, jag överdriver. Men jag behövde verkligen tänka igenom denna bok bigtime! Håller fortfarande på att tänka igenom den om jag ska vara ärlig.

Boken handlar om Noah och Jude (och man upplever även boken från båda deras perspektiv), dom är tvillingar och väldigt artsy båda två. Jag kan typ inte ens beskriva handligen i denna bok! Noah och Jude är båda två ganska tillrufsade/olyckliga/bedrövade/trasiga och stora delar av boken handlar om hur dom försöker hitta sig själva, lösa sina problem och härda ut vardagen.. typ. GAH JAG KAN VERKLIGEN INTE BESKRIVA HANDLIGEN OCH JAG TROR VERKLIGEN ATT DET VORE BÄST OM DU BARA BÖRJADE LÄSA DENNA BOK UTAN ATT VETA NÅGOT, FÖR DET ÄR DEN TYPEN AV BOK SOM BÖR UPPLEVAS OCH INTE ÅTERBERÄTTAS OKEJ? (cheesus Ina, lugna ner dig.)

Karaktärerna i denna bok var alla helt underbara och otroligt välutvecklade. Varenda en. Man fick verkligen en bild av hur dom alla var, men denna bild ändrades ständigt och man upptäckte hela tiden nya saker om personerna.

OCH DENNA BOK GAV EN ALL THE FEELS, som vi säger i fandomspråk. Den var känslosam. På loppet av 6 sidor kunde jag gå från generad, till lycklig, till hjärtekrossad till hoppfull.

Språket var så fint, så himla fint. Sprängfyllt med metaforer som inte är ett dugg snobbiga utan bara meningsfulla och skapar stämmning. Tex kallar Noah sin far alltid för kronärtskocka, och jag vet inte hur men man förstår verkligen hur han menar.

Nu vill jag inte alls påstå att denna bok var felfri, och eftersom jag är så oerhört petig fanns det även några saker jag lade märke till. Tex tyckte jag ibland att historien hoppade i tiden lite för mycket så att det blev svårt att få en klar upfattning om vad som hade hänt ännu och ibland kunde jag tycka att karaktärerna verkligen behövde en liten paus, hahaha.

Men saken är denna, vilket är helt nytt för mig, att jag lägger märke till dom ”irriterande” sakerna men jag blir inte irriterad av dom.. If that makes sense. Jag ser att dom finns där, men dom stör mig inte som dom alltid gör annars. Vilket för mig är ett (fantastiskt) helt nytt sätt att uppleva en historia. Istället märker jag momenten som skulle störa mig i vanliga fall men bara anser att dom skapar stämning, ro och känslor. Jag hoppas och ber att detta håller i sig, jag vill inte vara en så fisig läsare och jag hoppas att detta mer avslappnade lässätt håller i sig.

JAG REKOMMENDERAR VARMT DENNA BOK, OCH NU NÄR DET PRECIS HAR VART JUL KANSKE DU HAR FÅTT NÅGRA PRESENTKORT PÅ AKADEMIBOKHANDELN OCH DÅ ÄR DET JU ETT UTMÄRKT TILLFÄLLE ATT KÖPA DENNA ÄDELSTEN! Annars har biblioteken i mitt närområde iallafall köpt in två upplagor av denna så det är bara att reservera! GRATIS BÖCKER TILL FOLKET! HURRA!

Rör mig inte – Tahereh Mafi

13561728

303 sidor

Ungdoms dystopi.

Publicerades för första gången 2011.

B Wahlströms


Så okej, jag tyckte denna bok var ganska.. Meh.

Den handlar om Juliette, en tjej med dödlig beröring. Boken börjar med att Juliette befinner sig i en cell, men plötsligt kliver en pojke vid namn Adam in i hennes cell.. And shit goes down, typ.

KARAKTÄRERNA
Det fanns tre stora karaktärer i denna bok, Juliette, Warner och Adam. Jag tyckte egentligen bara om Warner. Jag tyckte han var intressant och en typ av karaktär man inte stöter på så ofta. Adam och Juliette, å andra sidan, var totalt supertråkiga. Helt vanliga YA dystopian teenagers. Dom hade inga framträdande karaktärsdrag, iallafall inte som jag kunde uppfatta.

SKRIVANDET
Boken var skrivet på ett mycket, mycket enkelt sätt. Så enkelt att det nästan kändes barnsligt. Stor del av boken handlar egentligen bara om att Juliette beskriver Adam. Adams hår, Adams sätt att se på henne, Adams ögon, Adams röresler, Adam, Adam, Adam. Ständigt pratar hon om Adam. Det blev snabbt irriterande, men övergick sedan till att vara ganska komiskt.
Något som jag dock tyckte om var den genomstrukna texten . Här och var finns det undermedvetna tankar som är genomstrukna. Det var intressant och nytt, förde tankarna till Stephen Kings Carrie. Ibland tyckte jag dock att det var överflödigt, tryckte upp informationen i ansiktet på en och gjorde så att man inte fick läsa något mellan raderna. Tahereh Mafi lägger också stor vikt vid beröring, jag antar att det är en av bokens största teman. Det pratas ofta om hur Juliette vill känna beröring, om hur hon vill känna någon röra henne.

Det var egentligen allt jag hade att säga. Skulle inte rekommendera denna bok, den var ganska tråkig och ganska barnslig.