423 Sidor
Ungdoms thriller
Publicerades 2011
OPAL
Jag är förvirrad. Jag tror att jag gillade denna bok?? Fast jag vet inte? Huh?
Så okej, vi tar det från början.
Denna bok handlar om Nick. Han är en tonårspojke som går på en skola i London. Men personer på skolan börjar bete sig konstigt. Snart visar det sig att ett spel cirkulerar på skolan, det kallas Erebos. Nick får tag i spelet och börjar spela. Han faller snabbt in i ett beroende, precis som många andra på skolan också har gjort. Men spelandet går snabbt över styr och Erebos börjar ge Nick uppdrag att utföra i verkliga livet. Men uppdragen blir bara konstigare och svårare ju längre han spelar, tills han en dag får ett mycket.. farligt.. uppdrag.
Hur ska jag kunna skriva ner vad jag tycker om denna bok när jag knappt vet själv? Haha, jag får göra mitt bästa. Vi börjar med karaktärerna.
Nick var en ganska normal och ointressant huvudperson. En vänlig kille som spelar basket och lyssnar på musik. Normalduktig i skolan och är kär i en tjej vid namn Emily.
Emily var lite mer intressant, men inget unikt hon heller. Skriver poesi och har mörkt hår. Vänlig och smart.
Det fanns även en karaktär vid namn Victor som jag ÄLSKADE av hela mitt hjärta. (Okay, maybe not. Men han var en underbar karaktär!) Vill inte gå in för mycket i detalj, men han är en jäkligt smart, rolig, te-älskande typ som jag föll för i samma ögonblick som han presenterades i boken.
Nicks föräldrar var tyvärr sjukt irriterande, frånvarande och sterotypiska. Dom var verkligen ett utmärkt exempel på dåligt skrivna föräldrar i ungdomslitteratur. Dom accepterade helt att sin son spenderade timme efter timme, dag efter dag i sitt rum framför datorn. Dom verkade inte bry sig ett dugg när han missade både skola och basketträningar och dom märkte inte ens när han smög ut från huset klockan fem på morgonen. Trots deras väldigt passiva roll dyker dom ändå upp i historien då och då. Ibland knackar dom på dörren och pratar om middag, bio eller liknande. Aldrig hjälper dom till att föra historien framåt eller säger något av värde.
När Nick kom hem efter att ha spenderat en hel dag ute, från morgon till kväll, frågar dom inte vart han har varit, om han har haft kul eller vad han har gjort, som dom flesta tonårsföräldrar hade gjort. Det enda dom undrar är om han vill ha middag. Jag anser att dessa föräldrar var riktigt kasst skrivna, och jag såg dom endast som ett irritations moment. Jag tycker att Ursula Poznanski antingen kunde gjort deras roll i historien mindre (så att dom knappt fanns med i historien) eller större ( gjort dom mer välutvecklade, intressanta och realistiska). Nu befann dom sig i något slags mellanting, dom var med i historien, men dom var helt värdelösa.
I spelet Erebos fanns även VÄLDIGT många karaktärer att hålla koll på. Alla hade löjliga, påhittade namn som Drizzle, Sarius, LordNick, BloodWork osv osv. Efter ett tag blev det väldigt svårt att hålla koll på alla som finns i spelet, och när Nick försökte pussla ihop Erebos-karaktärer med människor från hans skola blev jag helt super förvirrad. För många små karaktärer att hålla koll på helt enkelt.
Okej nu till vad jag tyckte om handlingen;
Den var bra. (wow, vilken recension..)
Nej, men det var en intressant och unik handling jag aldrig läst förut. Det är sällan böcker har ett dataspels-tema och jag tyckte det var mycket intressant att läsa om. Jag är ganska dataspels intresserad själv, så jag blev omedelbart nyfiken när jag förstod att det var det boken handlade om. Andra delen av boken tyckte jag var MYCKET bättre än den första. Jag tyckte första halvan var ganska långtråkig och jag fann ofta mig själv med att tänka ”är detta allt? Är det här hela handligen?” Svar: Nej.
Boken tog en oväntad sväng och därefter blev allt mycket mer spännande. Nya, mer intressanta karaktärer presenterades (BLAND ANNAT VICTOR MIN ÄLSKLING<3), Nick börjar göra andra saker och hans syn på Erebos börjar ändras. Det var riktigt intressant att läsa hur Nick, sakta men säkert ändrar hur han tänker om Erebos. I början betraktar han det nästan lite som ett allsmäktigt spel som kan läsa hans tankar, men i slutet blir han mer logisk och jag riktigt njöt av att läsa hans resa från det ena till det andra. Det var mycket välskrivet och diskret utan att vara omöjligt att uppfatta.
SLUTET! OH HERREGUD, SLUTET!
Det var FETT SPÄNNANDE (professionellt språk i min professionella recension) och oerhört väl uttänkt! Ursula hade planterat små ledtrådar här och var i boken som sedan blev relevanta i slutet och jag ÄLSKADE DEEEET. Det kändes lite som om en helt annan värld visade i sig i slutet och allt kändes så oväntat och självklart på en och samma gång. Kändes som om Ursula verkligen visste vad hon gjorde! Slutet knöt ihop alla lösa trådar på ett utmärkt sätt. Kanske var det lite orealistiskt, men jag svalde det med hull och hår ändå.
Om detta vore en skoluppsats skulle jag här skriva ett långt stycke om hur boken är en bra representation av hur vårt samhälle utvecklas i rasande fart och vi bör se upp för teknik i framtiden. Jag skulle också blanda in lite om hur spelberoende bland tonåringar blir allt vanligare och bla bla bla. Men nu vill jag inte tänka på det underliggande temat i boken, jag vill inte heller läsa mellan rader eller skriva uppsatser om bokens mening, jag vill bara njuta av denna unika bok och skita totalt i budskapet som författaren vill förmedla.
Ha en bra dag, raringar! ❤ 🙂
Bok maffian 