391 sidor
Fantasy
Publicerades 2011
Ponto pocket
Ni vet den där svinjobbiga frågan som inte har något svar, men som alla älskar att ställa; vad är din favoritbok?
Well, i åratal har jag artigt svarat att jag inte kan välja en, för jag älskar helt enkelt för många böcker, men om personen i fråga fortsätter att fråga brukar jag svara ”Vindens namn” av Patrick Rothfuss. Men så för några månader sedan insåg jag att det var en hel evighet sedan jag faktiskt läste boken. Jag måste erkänna att jag var lite rädd för att läsa om denna bok, jag fruktade att jag hade ändrat smak eller byggt upp hur fantastisk den var i mitt minne eller att den skulle visa sig vara helt barnslig.
Ingen av dessa rädslor var befogade.
Jag älskade den (surprise surprise)
Jag älskade Kvothe, jag älskade hur smart han var, hur vitsig han var, hans hår och hur han tänker. Jag älskade hur han hanterade sorg och hur han alltid klarar sig i slutändan. Jag älskade honom när han var rädd och jag älskade honom när han utförde onödiga hämnder (tänker speciellt på Pikes leksakshäst) Jag älskade Kvothes relation till musik och till historier. Jag ÄLSKADE(!!) Abenthy och Kvothes föräldrar. (Okej, ni fattar grejen. Jag älskade Kvothe)
Sättet som Patrick Rothfuss berättar denna historia är fantastiskt. Makalöst. Varje kapitel är en bragd och i sin helhet är Vindens namn en storartad berättelse som fångar en med storm.
Tyvärr är ju jag en väldigt petig läsare och sällan är allt frid och fröjd. Exempelvis tycker jag att början på denna bok är urkass. Jag försökte uttrycka det där lite smidigare, men det gick inte. Början är helt enkelt urkass. Den är långsam, svår att förstå och har en ton av berättade som jag inte uppfattade i resten i berättelsen. Man pratar om tre olika typers tystnad, men ingen av dom tystnaderna är bara avsaknaden av ljud utan dom är något annat – insert deep mening here -. Boken jag älskar, den börjar runt kapitel 8. Allting innan kan man skumläsa (Speciellt det första kapitlet, herregud vilket dravel) Men samtidigt tycker jag att dom första kapitlerna ger en fin grund till resten av historien, man får lära känna Kvothe och vart han kommer hamna. Vindens namn är ett äventyr av episka mått, och den början som den har gör så att man har en grund att stå på. Man vet vart Kvothe kommer hamna i slutändan, på ett värdshus i ingenstans, och det är resan dit som är äventyret.
Sen ska jag också passa på att tala om att jag tyckte valuta systemet i Kvothes värld var urkasst förklarat. Silverpenningar och järnflisor och talentar plus en drös andra pengavarianter som jag aldrig lyckades lista ut.
Sen ska jag också tillägga att jag var väldigt, väldigt nära att börja gråta när jag läste denna. Kommer inte avslöja när, bcs spoilers, men woah. It was sad stuff.
Efter att ha läst om denna fantastiska bok kan jag konstatera att den fortfarande förtjänar sin plats som min ultimata favorit.
Bok maffian 