368 sidor
Ungdomslitteratur – Science fiction – Dystopian
Publicerades först år 2009
Bokförlaget Semic
Okej, jag tycker denna bok var URKASS och jag förstår inte varför folk tycker så mycket om den. *Några mindre spoilers*
Boken handlar om Thomas som en dag vaknar upp i en labyrint med minnesförlust. I labyrinten finns också massa andra tonårspojkar. Tillsammans lever dom i labyrintens mitt och försöker hitta en väg ut.
Okej, först och främst – KARAKTÄRERNA
En bunt irriterande, elaka, småsinta, tonårspojkar. (med betoning på irriterande!) Dom var asjobbiga, hela bunten. Huvudpersonen Thomas var din vanliga, tråkiga huvudkaraktär. Modig, stark känsla för vad som är rätt och fel, lojal, smart och vältränad. Tack och lov hade han åtminstone en negativ egenskap;
Han var nämligen manipulativ (Iallafall i början av boken)
Thomas har en vän vid namn Chuck. I en scen lyckas Thomas övertala Chuck att stjäla mat åt honom från köket. Fan, Chuck skalar till och med morötter åt Thomas trots att han är rädd för att bli påkommen.
Thomas lyckas även vid flera andra tillfällen påverka mer erfarna labyrint bor att göra precis som han vill. Thomas fjäskar in sig hos en av ledarna, Newt, och använder sedan honom för att få resten av pojkarna att göra precis det Thomas vill.
Bör också tillägga att ALLA karaktärerna kunde vara riktigt elaka då och då.
Thomas ställer mycket frågor, och i början var detta ganska komiskt och gav honom mer personlighet men det blev snabbt irriterande. Alla andra karaktärer vägrar svara på hans frågor så Thomas spenderade mestadels av tiden med att hålla sina frågor inne, och alltid skulle författaren James Dashner beskriva detta. Meningar som ”Thomas nickade, fast det kliade i hela kroppen av lust att ställa frågor” förekom HELA TIDEN. För mig är detta ständiga frågande ett tecken på dåligt skrivande, att författaren inte kan bygga upp sin värld detaljerat utan att huvudkaraktären ständigt måste fråga om allting.
Okej, låt oss snacka lite om den enda kvinnan i hela jävla boken! (Snacka om att denna bok inte klarar bechdeltestet)
Har någon här hört talas om ”The Smurfette Principle”? Inte? Det är ett begrepp som används för att beskriva den enda kvinnliga rollen i en grupp av män. Uttrycket fick sitt namn från Smurfarna, där det finns Gammelsmurf, Latsmurf, Starksmurf osv osv och den enda kvinnan är Smurfan. Det är inte annorlunda från denna bok, här har vi smarta Thomas, hjälplösa Chuck, djärva Minho, ledare Alby, vänliga Newt och så har vi Teresa. Ständigt skrikade Teresa. Seriöst, hon skriker hela tiden. Jag vet inte hur, med det känns mycket tydligt att denna bok är skriven av en man. Teresa framhäver ofta sin kvinnlighet genom att fälla kommentarer om sin kvinnliga visdom eller genom att kalla Thomas för sin riddare eller prata om deras förhållande osv osv. När hon först presenteras i historien för pojkarna denna dialog;
”‘En tjej?’
‘Pax för henne!’
‘Hur ser hon ut?'”
(Lägg märke att det enda killarna bryr sig om är att ha sex med henne och hennes utseende)
Det visar sig senare att Teresa är medvetslös (Thomas kallar henne i tanken halvdöd) Men detta hindrar inte killarnas sexism;
”‘Vem sa att Clint skulle få första thing på henne?’ skrek någon ur hopen. Flera höga skratt hördes. ‘Jag är tvåa!'”
Vidrigt.
På tal om dåligt skrivande, minnesförlusten var jättekonstig/jättedålig. Alla pojkarna (och Teresa) i labyrinten lider av minnesförlust, men det är inte så att dom glömmer allt från sitt liv innan labyrinten utan dom minns fortfarande vissa saker. Dom minns inte vilka deras föräldrar är, men dom vet att dom måste ha föräldrar. Dom vet att när man en gång har lärt sig att cykla glömmer man inte hur man gör, men dom minns inte om dom faktiskt kan cykla eller inte. Det hela kändes.. konstigt. Underligt.
Kolla in det här JÄTTEKONSTIGA citatet från sid. 37.
”Han hade svårt att minnas ortsnamn eller komma ihåg länder och dess ledare, eller hur världen var organiserad.”
Så han minns inte hur världen är uppbyggd, men han minns att det finns orter, städer, länder och ledare. Är inte det exakt hur världen, åtminstone geografiskt sätt, är uppbyggt?
Ibland skrev författaren saker som ”Fast han hade så få minnen var han säker på att han just hade genomlevt sin mest traumatiska natt.” eller ”Thomas var rätt så säker på att det var det ledsnaste ansiktet han någonsin sett.” Författaren gör referenser till ett förflutet som Thomas inte minns och det störde mig enormt.
Ibland var boken otroligt långsam, och även under action scenerna fann jag mig själv uttråkad. För att vara ärlig blev boken mycket bättre i slutet, ungefär runt kapitel 37, då började det äntligen hända saker och ting. Men dom första två tredjedelarna var en långtråkig pina.
Jag avskydde denna bok. Ska omedelbart lämna tillbaka den till biblioteket så jag slipper ha saken i mitt hem.
Bok maffian 